I know what it means, to walk along the lonely street of dreams. Here I go again on my own.

Det är inte ofta jag blir så ledsen så jag bara lägger mig raklång på rygg på golvet och gråter högt. Faktum är att det inte har hänt på väldigt, väldigt, väldigt länge. Men idag. Vissa stunder känns allt helt underbart och andra känns det så fruktansvärt jobbigt. Försöker se allting positivt och hålla skenet uppe, men ibland är det inte lätt.. För att vilja någonting så mycket men inte kunna, av olika anledningar. Att samtidigt vara så lycklig av en anledning, och av samma vara jätteledsen. Och idag känns allt hopplöst. Jag vet att det inte Är hopplöst men att bara behöva prata, men inte kunna. Att ha så mycket känslor som jag inte kan visa öppet, inte än. Att vilja vara nära men inte få..


Ja, för jag är ju kär.. Och inte i min iPhone. I någon mer levande. Men det är svårt.


Försöker tänka på annat just nu, känner mig bara hopplöst ledsen, det finns inget stopp.
Tvättar, packar, hänger tvätt, sorterar garderoben osv.
Men det är lönlöst för jag kan inte tänka på någonting annat än Dig ändå.