I know what it means, to walk along the lonely street of dreams. Here I go again on my own.

Cancer.
Lungor, skelett & binjurar.
Är inte det något av de värsta orden som finns?
Hur det ens kan få lov att uttalas.
Och jag trodde aldrig det skulle drabba någon nära, för sjukdomar,
dödsfall och allting har varit så långt bort. Det har aldrig hänt någon i min närhet.
Förrän nu.
Och så snabbt allting har gått, och går. Två veckor antagligen kvar.
TVÅ VECKOR?!
Gud jag vet inte var jag ska ta vägen..

Kan ju säga att det inte är en bra fredag för min del.

Och värre blir det när jag bara skulle vilja vara i din famn hela kvällen.
Men du kan inte.
Det är nu jag önskar att jag hade varit förälskad i en människa som jag hade fått
lov att vara förälskad i. En som hade bara mig att dela sin tid med.
Någon som bara hade kunnat komma över om jag hade behövt det..
Och att jag får skuldkänslor för att jag känner mig krävande? Hur är det egentligen?
Det enda jag begär och skulle önska är det som alla har rätt till i kärlek. Faktiskt..

Usch jag bara gråter..
Men det får man lov att göra, eller hur?
Jag försöker att vara stark när det gäller och hålla tårarna för mig själv då,
men så fort jag blir ensam så finns det ingen hejd på dom.

Förlåt..