I know what it means, to walk along the lonely street of dreams. Here I go again on my own.

Once again the sun is rising
I better keep on walking, keep on walking
I have a long road ahead of me
It's cloudy and dark, it's hard to see
will I ever get through to the end?


-
Salem al Fakir alltså. Aldrig hört innan Melodifestivalen. Nu har jag hans album och lyssnar halvt ihjäl mig. Underbar kille med en helt underbar röst..




-
Idag ringde sjukhuset klockan 05.30 imorse och sa att läget blivit mycket sämre så vi körde/gick dit såklart direkt. Har varit där inne sen dess med ett undantag på två timmar då jag gick hem och åt lite och tog en dusch.. Nu på eftermiddagen har hon öppnat ögonen litegrann och hon rörde sin tumme emot mig. Annars har vi inte fått någon direkt kontakt med henne idag och det är så jobbigt. Alla rosslande andetag som hon måste kämpa sig igenom, varenda ett av dom låter så ansträngande som om hon skulle gå i sönder.
Men jag vet att hörseln är det sista som lämnar en nästan, så vi pratar med henne, kramar henne och håller hennes hand hela tiden. Hon ska inte vara ensam.. Fina lilla mormor, jag gråter bara jag tänker på dig..

Fan alltså vad detta är jobbigt på både kropp och huvud. Sitta där på de hårda stolarna och gråta, tänka, prata, råka skratta åt något någon av oss andra säger för att därefter få skuldkänslor för att vi sitter och skrattar när mormor ligger där bredvid oss. Men vi försöker vara positiva mot henne.

Och jag ville så gärna ha en kram av dig idag som du sa. Den enda riktiga solen på denna dagen, och så blir det ingenting. Kan ingen bara krossa mig direkt istället för det känns som om jag faller..

Får man vad man förtjänar?
Vad har jag gjort för fel nu då?

Jag vill inte vara ensam, men inte med någon heller. Vet inte hur jag ska vara och vad jag ska göra. Vad gör man?