I know what it means, to walk along the lonely street of dreams. Here I go again on my own.

Igår var det begravning. Det var vackert, tårfyllt, fint, sorgset, tankfullt och det var skönt att få ta avsked.
Men visst är det jobbigt att stå människor runtom kistan, lägga en ros, säga en hälsning och man ser hur alla gråter. Det hugger i hjärtat, speciellt när det är människor som man bryr sig om. Man vill bara krama alla och torka allas tårar, men det hjälper inte. För man måste få gråta och ta hand om sin sorg på sitt eget sätt.
Där var jättemycket blommor i hela kyrkan, massa levande ljus och massa tårar. Men också en del leenden, för prästen var verkligen helt underbar. Hur hon tog upp saker om mormor, som fick en ett le, tänka, nästintill skratta, av både lycka och av sorg för att hon faktiskt är borta.
Men jag glömmer dig aldrig någonsin mormor.

För du lärde mig tugga tuggummi, när jag som 3åring satt nere vid vinbärsbuskarna i mitt första hem och plockade bär tillsammans med dig. Jag fick en pyttepytteliten bit av ditt tuggummi för att det skulle vara lagom. Så stor jag kände mig då.
Några år senare när vi gick mot färjan som gick till Köpenhamn ifrån Malmö, och jag fick prova ditt lypsyl. Du sa det var nästan som läppstift, och jag ville ju ha. Och jag fick.
När vi blev lite äldre, vi kusiner, så åkte vi varje jul med dig in till stan för att handla julklappar till våra föräldrar, farmor och farfar och varandra. Så vuxen och delaktig det fick en att känna sig. Hur vi sedan åkte hem, efter Mc Donalds besöket som var en tradition, och slog in julklappar i timmar. Hur du alltid köpte en extra tejprulle till Pamela för att hon använde så mycket.
Hur du alltid har varit den sammanhållande länken i vårt julfirande, framtill du blev sjuk. Hur du älskade julen och hur Alla tyckte att det inte var någon jul om den inte var hos er. Du har alltid varit julen personifierad för mig mormor.
Och jag kommer aldrig att glömma dig. Sista veckan har varit en av de jobbigaste i mitt liv, men jag är så glad att jag och familjen var hos dig när du blev dålig. Att sitta och hålla din hand, säga att du är fin och att vi älskar dig..
För det gör vi, vi har alltid gjort det och kommer alltid att göra.
Du kämpade mer än man ska behöva göra i ett människoliv, och du led så otroligt mycket dina sista 18 år. Nu får du ta hand om våra kaniner, underbara Kelly och Victory och morfars bror i himmelen. Det vet jag att du kommer att göra för du har ett stort hjärta som jag kommer att bära med mig.





Utan dig hade inte vi fått andas. Och jag vet att vi kommer att göra dig stolt.
Du får titta ner på oss ibland så kommer du se det..